Det var så tråkig föreläsning att tankarna irrade på annat håll....

Det var en stor sal. I taket hängde lampor, ganska fula lampor, bestående av energiglödlampor i någon slags konstig ljuskrona. Men att de nästan svävade i luften, då det var så högt till tak, bidrog till att göra salen stor. Hgt upp i taket kunde man skymta blänken från silvrigt färgade strålkastare som säkert var riktade mot scenen, men nu var släckta. På samma höjd, högt upp fanns även två stora högtalare. det var från dess, nästan osynliga lådor som musiken strömmade.
Aulan befolkades av rödklädda bänkar. Åtta i bredd på varje sida om mittgången. De nio främsta bänkarna har även ett uppfällbart bord, men de därefter kommande sex på vänster sida och de tio på höger sida saknar bord. Däremot avslutas raden på vänster sida med en stor, dammig fikus. Sammanlagt exakt 200 sittplatser. Klockan ovanför nödutgången till vänster om scenen tickar vidare.
"Vad får ni mer av mig?" säger hon där frammet. Jag undrar. Vilka ord gillar hon egentligen? Ungefär, fast, om vi nu säger att, hur ska man, på något vis, det är klart. Mellanliggande osäkra ord.
Vad tänker jag på? Konsten att psyka en lärare. Hur gör man lärare vansinniga? De klasser jag varit med i, som elev hade denna kunskap. Det var ett flertal lärare som inte klarade sig. Uppföljning av lärare existerar ju inte. Säger du inte till, lever du eller dör du, men du gör detta ensam. Intellekt. Hon hittar ett ord där framme och håller fast vid det ett tag. Paralingvistiska signaler.
"Vi skickar medvetna och omedetna budskap." Vad har jag för frisyrer rut mig.
Till höver sitter en flicka med detta typiska nordiska blonda till brösten ljusa älvlika hår. Det är så fylligt, att hon satt upp en tofs i bak för att hålla det styr från att dölja ansiktet.
Framför sitter en vackert svarthårig flicka, där håret resolut tämjts i en tofts. Tämjts, eftersom ovan huvudet är håret nu slätt och blankt, nästan som en hjälm, men efter tofsen slingrar det sig vackert, bångstyrigt, lockigt, så det ger upphov till kittlingar i den vita nacken. Det är lockigt och olydigt av naturen, men ägaren är bestämd och underordnar det sin vilja.
Framför sitter en annan flicka, med hår som tycks bestå av en oändligt rad rostfärgade smålockar. Det finns mycket hår och det verkar ömt ha skapats just en naturlig oordning och troligen även färg. Efter att miljoner små lillfingrar krullat håret ha det uppnått sin manlika charm.
Sedan finns en til ljus, rak frisyr, men denna ännu mera begränsad. Nu av både hårspännen och tofsar har hårsvallet knutits inte till tofs, utan tuktats till något likt en knut. Men håret har inte lytt helt, så ett antal hårtesar har smitit utanför det hårbandet och faller fritt, i ett fåtal kortare småslingor.