En vacker text som bygger på två ord. Jag och någon. I början
är jag jag:
"Jag är den jag är" Detta är början. Vem är
jag då, frågar sig texten. En ofattbar slump. Tja, det finns ju många
svar på frågan. Därför heter väl texten vimmelkantig,
gissar jag.
"Jag kunder ha varit någon." Denna mening bryter dikten. Plötsligt
är man inte det egna jaget, utan man börjar jämföra sig med
alla möjligheterna. Allt levande. Men varför inte det som är dött??
Slutligen
"Jag kunde ha varit mig själv - men utan häpnaden" och det
är ordet häpnaden som ska göra den häpnadsväckande vändningen,
locka till att man ser upplysningens ljus. Varje tanke skapar en ny människa,
ett nytt jag.
Sålunda har jag tagit tre citat. Och jag har skrivit reflektioner, till
citaten och texten! Hurra!