På tavlan skriver hon, hur rösten ska, kan vara:
hörbar
avspänd
kontrollerad
glad
inspiration
tydlig
nyanserad

Vad speglar rösten?
"Vad man ser är att vi påverkas, oavsett om vi vill det eller inte så avslöjar den"

"Av de här sakerna kan man också tydigt se att rösten påverkas av förkylning, känslor. Vi är oerhört känsloavslöjande. Alla tycker vi det är ganska _jobbigt_.
"Vi får väl bjuda varandra på det här. Eller?"

"Här har jag en pratbubbla, som om en liten stund kommer att visa sig."

Inte en gång till, tänker jag, inte en gång till. Och visst, samma som hon hade på förra lektionen.

Talspråk, skriftspråk. Att det är skilda språk. Skriftspråk och talspråk är två oliks språk. Vi har alla våra tempi eller tempo.

Döda poeters sällskap. Hur mycket vackrare hade det inte varit att visa denna film istället?

Nedanstående är skrivet under Anna Sällströms föredrag, då jag intog hennes föredrag, samtidigt som mina tankar i tristess snurrade någon annanstans, nämligen kring aulan där vi satt, samt kring min utsikt.

     Det var en stor sal. I taket hängde lampor, ganska fula lampor, bestående av energiglödlampor i någon slags konstig ljuskrona. Men att de nästan svävade i luften, då det var så högt till tak, bidrog till att göra salen stor. Högt upp i taket kunde man skymta blänken från silvrigt färgade strålkastare som säkert var riktade mot scenen, men nu var släckta. På samma höjd, högt upp fanns även två stora högtalare. det var från dess, nästan osynliga lådor som musiken strömmade.
     Aulan befolkades av rödklädda bänkar. Åtta i bredd på varje sida om mittgången. De nio främsta bänkarna har även ett uppfällbart bord, men de därefter kommande sex på vänster sida och de tio på höger sida saknar bord. Däremot avslutas raden på vänster sida med en stor, dammig fikus. Sammanlagt exakt 200 sittplatser. Klockan ovanför nödutgången till vänster om scenen tickar vidare.
     "Vad får ni mer av mig?" säger hon där framme. Jag undrar. Vilka ord gillar hon egentligen? Ungefär, fast, om vi nu säger att, hur ska man, på något vis, det är klart. Mellanliggande osäkra ord.
     Vad tänker jag på? Konsten att psyka en lärare. Hur gör man lärare vansinniga? De klasser jag varit med i, som elev hade denna kunskap. Det var ett flertal lärare som inte klarade sig. Uppföljning av lärare existerar ju inte. Säger du inte till, lever du eller dör du, men du gör detta ensam. Intellekt. Hon hittar ett ord där framme och håller fast vid det ett tag. Paralingvistiska signaler.
     "Vi skickar medvetna och omedvetna budskap." Vad har jag för frisyrer runt mig.
Till höger sitter en flicka med detta typiska nordiska blonda till brösten ljust älvlikt hår. Det är så fylligt, att hon satt upp en tofs i bak för att hålla det styr från att dölja ansiktet.
     Framför sitter en vackert svarthårig flicka, där håret resolut tämjts i en tofts. Tämjts, eftersom ovan huvudet är håret nu slätt och blankt, nästan som en hjälm, men efter tofsen slingrar det sig vackert, bångstyrigt, lockigt, så det ger upphov till kittlingar i den vita nacken. Det är lockigt och olydigt av naturen, men ägaren är bestämd och underordnar det sin vilja.
Framför sitter en annan flicka, med hår som tycks bestå av en oändligt rad rostfärgade smålockar. Det finns mycket hår och det verkar ömt ha skapats just en naturlig oordning och troligen även färg. Efter att miljoner små lillfingrar krullat håret ha det uppnått sin manliga charm.
     Sedan finns en till ljus, rak frisyr, men denna ännu mera begränsad. Nu av både hårspännen och tofsar har hårsvallet knutits inte till tofs, utan tuktats till något likt en knut. Men håret har inte lytt helt, så ett antal hårtesar har smitit utanför det hårbandet och faller fritt, i ett fåtal kortare småslingor.
     Framför mig sitter en kille med mindre, svarta glasögon och med ett vattenkammat hår. Snarare kammat med brydkräm, för det är lätt att i det blanka korpsvarta håret fortfarande se spåren efter kammens tänder. Så strikt tuktat hår, som en engelsk trädgård, men ändå har i nacken inte håret avslutats likt slutet på en gräsmatta. Istället finns där ett sympatiskt hack, som bevisar att åtminstone denne inte har ögon i nacken.
     Bredvid sitter den riktigt kortklippte. Ett stort huvud där skinnet under borsten som håret liknar syns tydligt. När huvudet lutas bakåt, så blir ett område mörkare, för skinnet lägger sig nästan i veck, på samma sätt som dubbelhakor.