Per, andra lektionen. "Vibörjar som förra gången med 5 minuter, bara skriv."
    Säger han ja. Det är enkelt att stå där framme och domdera, att leka allsmäktig och samtidigt kunna göra lite anteckningar. Han noterar säkert dessa 5 minuter just de frågor han ska köra med under lektionen. Egentligen är det en klassisk lärarmetod, på samma sätt som elevbeteende. Sista minutrarna innan lektionen så bäddrar man igenom matteboken, innan det är dags för matteprovet. Troligen gör läraren detsamma, fast vissa lärare har sina egna trix, så för att passa in denna planering, så kör Per med 5 minuter bara skriv. Pennnan får inte lämna pappret och inte ögonen detta heller, så man inte ska se hur även hans penna löper fram och tilbaka. Han får ihop en mssa frågor. Suck tänker jag, det blir en lång lektion, och jag kanske inte k an lhämta barnen som tänkt. Tja, ska jag välja mellan att skippa Per eler skippa Niki, min söta lilla döttra så blir det ett enkelt val. Det är faktiskt barnen som ger ideerna, även vid Skrivstrategier, eller vad nu den här lektionen heter.
    Innehållet i lektionen i övrigt var mycket koncentrerad till Läslogg och eftertanke. Lektioner med Per går överhuvudtaget ut på att skriva och läsa upp vad man skrivit.
    Vilken tur att jag skriver så lekande lätt. Jag har lyckats att framstå som djup och påläst, genom att författa texter om Linell baserat på den känsla Linell lämnade och jag fångade i bokstäver på papper. Nåja, på dator.
    Genomläsning av läslogg. Processskrivande på egen läslogg, alltså skriva hur jag tänkte när jag skrev. Det upfattades av mig, ungefär som att beskriva "Hur tänkte du när du kissade?".
    Därefter skulle man få gensvar, läsa upp det man skrivit om det man skrivit. Jag väntade bara på att man därefter skulle skriva om hur det kändes att få gensvar på det man skrivit om hur det kändes att skriva det man tänkte om det man läst.
    Disskussion om redskapet läslogg och genomgång av vem som skrivit om vilket kapitel från Linell.
    Därefter skulle man skriva om det man skrivit djupare, loopskrivande, för att kunna diskutera i grupper sina synpunkter. (*)     Gruppguppgift - att visualisera en central tanke i kapitlet.
    Och sedan återigen processkrivande om gruppuppgiften. Presentationer - grupperna framför visualisering av kapitlet, med förklaring.
    Och mera skrivande - "har visualiseringarna påverkat din förståelse av Linells bok?"
    Slutligen processkrivande på dagens pass: 3 saker jag förstår och 3 saker jag har frågor på."

    Eftersom jag avvek vid (*) för att hämta min dotter, som alltid har företräde, så måste jag väl fixa klart detta nedan:

Processkrivande på gruppuppgiften
    Gruppen kunde ganska snabbt enas om att framföra varför det var exaktare att kommunicera via skrift än tal. Man kunde komma ihåg att femtielva mått var lättare att gå tillbaka till på papper än att minnas dem i tal. (Jovisst hittar jag på).
Visualiseringarna var mest skojiga och det var som vanligt för tjejer) mycket fnitter i sammanhanget. Det är intressant att notera att kunskapen om vad som skulle framföras tycktes stå i bakgrunden för publikens upplevelse av själva framförandet.
Visualiseringarna har naturligtvis påverkat mig. Främst att så många kunnat finna mening i så lite som skrivits med så mycket ord.
3 saker jag förstår är att det precis som i alla böcker finn många vettiga tolkningar av innehållet som kan ge behållning.
Jag förstår även att många på skolans uppmaning har både spenderat pengar och framförallt tid till att tolka innehållet så att de kunnat framföra och tala om detta med behållning.
    Jag har på samma sätt förstått att kunskap kan förmedlas genom att vara lättuggad och att vara svårsmält. När den är svårsmält är det inte samma kunskap som förmedlas, som när den är lättförstådd. Då förmedlas även nödvändigheten att göra tolkningar av vad i allsin dar som meningen ska vara bra för. Innehållet tvingar tänkandet, inte genom meningen i innehållet, utan genom sättet att förmedla meningen.
    Då inställer sig genast frågorna:
Blir lärare bättre lärare om de också lär sig att på ett komplicerat sätt förmedla en enkel tanke? Min erfarenhet är att datorexperter som är alltför stora experter riskerar att förlora förmågan att förklara enkla ting på ett vardagsnära språk. Kan detsamma drabba lärare avseende språket som sådant, baserat på läsandet av Linell?
    Stämmer Peters nyuppfunna visualiseringslag: "Visualisering kräver alltid mer tid än man avser, även om man tar i beaktande att visualisering alltid kräver mer tid än man avser."
    Processkrivande om skrivandet som sådant är en tolkningfråga och frågan är om de olika skillnaderna av tolkandet av frågan är så pass stora att uppgiften ändå är meningsfull, om inte kriterier för hur tolkning som sådan någonsin gås igenom. Alltså, vad ska en text innehålla för att duga till att kallas text?

Slutligen skrivuppgiften.

Intressant infallsvinkel som jag kommit i kontakt med under kursen. Till den 14/9.